INGER

Nu har det gått ett tag igen. Jag orkar inte blogga så mycket nu för tiden men kommer göra det ibland bara. I dag har jag jobbat och efter jobbet hämtade jag morfar och vi åkte till kyrkogården. Det fanns inga parkeringar så jag fick parkera på trottoaren och vi skyndade oss ner och la det en granprydnad, nya gravlyktan och tände ljus. Det är nu över 22 år sedan min mamma dog. Det är så länge sedan. Jag har nästan levt hela mitt vuxna liv utan mamma. Jag var 28 år när hon dog. Helene var 5 år och Annelie 3 år och Susanne var inte ens född. Det är så otroligt länge sedan. Ibland undrar jag över hur mitt liv skulle blivit om hon hade levt längre. I för sig stod inte vi varandra så nära, jag var alltid svarta fåret och min brorsa var så bra. Jag fick alltid som barn höra hur bra han var, hur duktig han var. Jag kommer ihåg när jag berättade att hon skulle bli mormor. Alla mina kompisars mammor hade blivit så glada när dom fick veta att dom skulle få barnbarn. Min inte min mamma. Hon sa bara att jag inte skulle räkna med att hon skulle vara barnvakt. Hon vart inte alls glad över att få barnbarn. Kanske därför jag blivit som jag är. Min mamma var mycket speciell, ibland förstår jag inte hur min mamma och pappa kunde vara tillsammans. Dom var så fruktansvärt olika.Men jag har i alla fall stått min pappa nära, jag är glad över att jag haft honom i livet så länge. Jag vet att han är gammal och man kan inte leva i evighet. Han har inte så många år kvar. Det får mig att gripas av panik, jag vet inte hur jag ska klara av att han en dag inte finns mer. Och en dag som denna när man har varit på kyrkogården så blir man påmind om det.

På måndag får jag svar på Micro´s öde, om han kommer kunna leva på medicin eller få somna in. Jag börjar även oroa mig över Marley. Jag tycker han har blivit så mager också. Han sover mest , han kanske inte heller mår bra.

Nä nu ska jag kolla på "Så mycket bättre" och vänta på att morfar ringer och talar om att micro är hemma igen.